Attigårdens kennel

Kennelnamnet Attigårdens registrerades 1971 den 1 oktober av Willy och Folke Eriksson. Hans föräldrar. Då var det schäfer och pudel och yorkshireterrier som gällde. Vi föder upp Golden Retriever sedan mitten på sjuttiotalet då vår första Golden Retriever - Laika - kom till kenneln. Hans och jag blev delägare i kenneln i början av 80-talet. Vi födde upp några schäferkullar men den epoken tog slut 2002. Två ryska fläckiga stövare har också varit vi vår ägo. Tanken var uppfödning - men rasen var då liten och tämligen okänd. Så valpar efter vår Taiga blev bara en dröm.

Våra hundar används både till praktisk jakt, utställning och lydnad och bruksarbete och som tjänstehundar - framför allt räddningshundar - med bra resultat. Vi har också levererat en hund som utbildats till ledarhund i Norge. Dean - från vår P-kull - är nu ögon till en ung synskadad tjej i Norge. Våra hundar är inte minst trygga familjemedlemmar - inte minst viktigt i dagens samhälle. 

Vår målsättning är att behålla en golden retriever som har dom rasspecifika egenskaperna - vänlig, följsam, sund, apporteringsvillig , nyfiken och orädd - och som lever upp till rasbeskrivningen extriört. En Dual Purpose Golden! Från och med oktober 2018 är också min svägerska Åsa Eriksson delägare i kenneln. Cirkeln är sluten! Och Kennelnamnet Attigården kan leva vidare när jag lägger av.

Det blev inte alls som vi planerat 2016- utan livet tog en helt ny vändning.

Hans avled hastigt och oväntat den 12 april Jag blev ensam efter 50 år tillsammans - och 48 år som gifta. Med stöd av min fantastiska familj - Ewa och Fabian och Hans systrar, min bror och brorson - så går livet vidare. Jag klarade av min 70-års dag - och blev väldigt firad. Jag har ordnat upp bouppteckning, sålt traktor, ordnat med bilar och släpvagn, bytt fönster på Storåsen och jagat något mer än jag brukar. Fabian bor här hos mig - han har fått jobb på Östrand>

Ewa och Niklas har fått jobb i Sundsvall - så nu samlas familjen igen. Jag jobbar på med mina projekt inom standardisering, mark- och miljödomstolen med vindkraft som specialitet och är nu också tillbaka till Östrand och Helios-projektet för att jobba med gröna certifikat - el och även med mitt gamla jobb med ledningssystem och revisioner.

Hans har fått sitt sista vilorum i skogen på berget ovanför vårt hus. Allt enligt Hans önskan. Han är saknad - jag har haft en tung vinter och vår men med hjälp av en förstående läkare som såg hur dåligt jag mådde så känns det som jag snart är på banan fullt ut igen. Svarten hänger med än - och  är pigg och glad. En valpkull har jag också klarat av under hösten och kvar i huset blev en liten Sussie. Som vanligt fick jag härliga valpköpare - utspridda från Narvik i norr till Karlstad i söder.